Mitt under eftermiddagskaffet bara kom den..... Den där inspirationen som slår till i min konstnärshjärna ibland. Plötsligt var all trötthet som bortblåst, vaknätter och dagsslit var inga
problem alls längre och jag var plötsligt proppfull av enargi. Framför mej såg jag jättedukar med enkla men naturtrogna kolskisser av djur i naturlig storlek. Hade jag nu råkat ha en jätteduk redo och lite tid över är jag helt övertygad om att resultatet hade
blivit lysande. Det blir det alltid när jag blir så här. Men just nu fanns ingen tid. En liten feberhet pojke ville ha lite glass, djuren tiggde om kvällsmat och ett par nya lamm såg dagens ljus. Men jag var uppfylld, nästan drogad av inspiration och tröttheten
var fortfarande som bortblåst. Plötsligt såg jag världen med helt andra ögon, mina konstnärsögon, jag såg Balders fantastiska hingstmuskler, de vilande fårens rundade magar som får dem att likna kullvälta stenar, Timotejs rundade ljuver och lillkalvens spensliga
kropp full av liv och nyfikenhet. På ett par timmar lagrades hundratals nya motiv i min hjärna. Jag hade tänkt att gå in och måla när jag var klar men en massa annat kom emellan och tillslut drunknade inspirationen i sömnbrist. Men långt, innerst inne någonstans
finns den kvar och kilar runt och gör sej påmind. Hoppas den kommer snart igen och när jag har tid att sätta mej ner och låta den komma ut. Det går jättebra att måla utan den men med den är nåt helt annat. Då uppslukas jag, allting runt mej försvinner och
händerna jobbar helt själva, då blir allt precis som jag vill ha det. Dagen blev ändå ganska bra och en till liten kvigkalv kom lyckligt till världen vid niotiden på kvällen innan jag rasade i säng, helt slut och utan att ha tecknat ett enda litet streck.